Ninastil

Igår var det ju som sagt Twilight premiär, en film som jag gått och väntat på att få se i drygt två veckor. 

Kvällen började med buss-hysteri. Att åka tunnelbana är en ganska lätt match för mig. Eller, nu ska jag inte överdriva. Gröna linjen är en ganska lätt match för mig. Jag tar mig från Alvik till T-centralen och byter till Östermalmstorg. Det är ungefär min tunnelbane-kapacitet. Men nu skulle jag ut på Gärdet och greja, och dit går tyvärr inte den gröna linjen. Så det var dags för den lilla “Bromma-tjejen” att ta sig an världen: åka buss. Vid Odenplan skulle jag byta till buss 72, och självklart ställde jag mig på fel sida och väntade på en buss mot Karlbergsstation när jag i själva verket skulle till Frihamnen. Jag sprang desperat till andra sidan Odenplan (i tiocentimeters klackar) och missade buss nummer 72 mot Frihamnen på väldigt liten marginal. Väntade i en kvart och hoppade på nästa, och när “filmhuset” plingade i bussens högtalare var jag fruktansvärt lättad. Jag lovade mig själv att aldrig mer åka buss, dock tror jag inte att det är ett löfte jag kommer hålla särskilt länge. Jag är nog för liten för att ta mig an sådana delar av Stockholm än, jag får vänta ett år eller två. Då kanske jag vågar ta mig ut till Täby eller nått. Jaja, film var det…

Som jag tidigare beskrivit så är jag allt annat än bokmal, men som sagt. Den här fångade mitt intresse. Det är faktiskt en underdrift. Den här boken fick mig inte bara att sitta uppe till halv två på skolkvällar, den fick mig att börja tänka på kärlek på ett annat sätt. Jag tror jag blev kär i en kärlek som jag vet inte finns. Kärleken mellan Bella och Edward finns inte på riktigt. Citatet “att dö istället för den man älskar är ett bra sätt att dö på”, är fantastiskt. Det är nog dock väldigt, otroligt, fruktansvärt få som får ta och känna på den känslan. Det Stephenie Meyer beskriver mellan Bella och Edward återfinns väldigt sällan och det var nog det jag reagerade så starkt på. Olyckligt kär i kärleken. Jag har suttit och känt tårar rinna ned för kinderna när jag läst boken, då och då droppade det ner salta stänk på sidorna, och när jag fick se allt “in action” var det som att alla de tårarna som inte föll ned på bladen av  mitt exemplar av “om jag kunde drömma” rann ned för kinderna under filmen. Jag grät, och grät och grät. Folk undrade nog vad tusan jag höll på med. Det är ju en vampyr-film!? Jag kunde inte lägga band på mig själv, och ögonen är faktiskt fortfarande lite svullna. 

Jag vet inte om det är här jag ska lägga tid på att recensera filmen? Det kanske är bättre att ni får gå och se den själva, som ett expriment. Se om ni får samma känslomässiga attack som jag fick. Tveksamt, men  ni kan ju prova. Att se den är något ni i alla fall måste göra. 

Nu är jag inne på den andra boken, och där får man uppleva motsatsen till kärlek, lycka och glädje. Ensamhet, depression och sorg är ord som ersätter. Den är så otroligt väl skriven att hålet vid bröstet som Bella beskriver upplevs av mig med.

Hur som helst: Stort tack modette.se!

Idag: stan med Esther.

Imorgon: Twilight premiär.

Jag brukar aldrig läsa böcker på eget initiativ, men när boken blev sänd till mig kändes det som att det var dags att börja. Den 450 sidor tjocka boken var utläst på mindre än 2 dagar (inklusive sömn). Sedan dess har jag längtat efter premiären, två veckor för att vara exakt.

Jag vill ha en vampyr. Edward Cullen är att skylla på, då mänskliga killar tappat sin charm. I denna bok blev jag kär, kär i kärlek som inte finns. Och käkben. Och röda läppar.

Bland det ballaste jag sett på länge, ett riktigt genidrag faktiskt. Paletthoodie, varför har ingen kommit på det förut? Det har blivit mycket paljetter på sistone. Säkert för att det är så fruktansvärt snyggt. Paljetter poppar ju upp lite här och var, hoppas inte det blir lika stor hype på den som med sammeten och spetsen. Vore kul att ha någonting något för sig själv någon gång. 

Jag skulle behöva en hel massa prylar just nu. Det mesta ovan är från Topshop, men än del är från Marc, Gina och Acne också.

… om jag varit 18.

Love at first sight. 3,5 laxar från Acne.

här gåre segt sörrni. Jag föreställde mig en skön början efter höstlovet som skulle bli något mer hektisk strax innan jul. Istället blev det gasen i botten på en gång och jag kommer what-so-ever inte ha något socialt umgänge denna vecka. Inte heller bloggen kommer det finnas tid med. Kommer självklart försöka trycka in någon bild med text här och var, men om ni undrar var jag är så sitter jag nog förmodligen vid köksbordet och trycker in saker om Sveriges neutralitet under andra världskriget, hur man räknar ut basytan på en cylinder och prismor eller pluggar teman på franska oregelbundna verb. Annars ses vi fredag, lördag, söndag. Då får jag kompensera en veckan tysthet. 

Men hörrni titta in ändå, man vet aldrig var en lucka kan öppnas.